Arkiv för januari 2014

Jag som lovade att uppdatera mycket har ju inte hållit det alls märker jag!  men det är för att jag har så himla mycket att tänka på kring allt trams, jag blir som borttappad i allt, veckorna går jättesnabbt och jag hinner knappt med måndagen tills det blivit fredag igen och sen helt plötsligt söndag och sen åter igen ny vecka. Det bara rullar på och samtidigt ska jag hinna med allt annat. Känns som om jag behöver en paus och då menar jag en liten minisemester, ta en paus från vardagen, rutiner och måsten. Jag får hitta något trevligt för mig och sonen som vi kan åka på. Bara t.ex. en hotellnatt någonstans skulle sitta fint!  

Tips mottages gärna!!

 

 

 

Idag var dagen D. Hela dagen gick jag runt med en klump i magen av nervositet, kunde organ ta sig ur kroppen genom det hade jag varit platt som en pannkaka vid det här laget. 

jag var först på plats och höll på att pinka på mig för att jag var så nervös, jag höll t.o.m att låsa in på på toaletten och i panik började jag svettas på ställen där jag inte trodde man kunde svettas. Katastrof! Och inte hjälpte det till med mycket att jag gått hela dagen med en mage som gjort uppror pga det här.

Sen kom min advokat till platsen, hon är så hård men så rättvis att jag redan kände mig mycket lugnare att ha henne vid min sida eftersom hon fått mig att gråta nästan varje gång vi setts eller pratat i telefon, så inflytande har hon ju! 

Sen följdes resten av ett långt pladder från Pinocchio och hans ombud som bara innehöll en massa trams, jag kunde åter igen inte ens titta på han eftersom han är så fruktansvärt obehaglig och manipulativ, bara det att jag vet vad han har gjort både mot mig och min son gör mig så förbannad!

Men vi la fram allt, och min advokat var bestämd och la fram fakta och pratade helt utifrån min sons bästa! Halleluja! Jag hoppas hoppas nu att domaren också ser till min sons bästa nu. En vecka till i ovisshet och magont sen kommer beslutet. Wish me luck!

 

Tills dagen D! Jag vet inte om jag är nervös, skiträdd eller kolugn inför det här. Jag tror jag nog är så pass nervös att jag stängt av allt. Dagarna bara swischar förbi och jag skulle för flera dagar sen suttit och plockat ihop alla papper inför måndagen men snart är lördagen slut och jag har inte gjort någonting. Inte ens tagit mig ner i tvättstugan för att tvätta. Jag tror jag är utmattad av allt det här tramset.

Häromdagen var jag i en klädesbutik och tittade runt medan pojken min sov i vagnen. Ett par stannade upp bredvid mig och mannen frågade mig lite bekymrat fast ändå lite nyfiket ”Hej! ursäkta, är det ditt barn?”

Jag svarade lite frågande och förvirrad: ”ööhhh…om det är mitt barn? Ja, det är mitt barn!” och så började jag titta på min son i vagnen, på paret, tittade mig runt omkring helt förvirrad. Jag fattade inte vad han menade. Jag trodde de kanske skulle säga något fint om mitt barn eller kanske börja anklaga mig för att ha snott barnet, så jag tittade på min son för att säkerhetsställa att han visst är min och är lik mig. Allt det där swischade runt i min skalle för någon sekund innan han sa ”Alltså jag bara undrade eftersom du (gör den där gesten med tummen och pekfingret, när man ska visa att något är pyttelitet, samtidigt som han kisar med ögonen, synar mig nedifrån och upp och tittar beklagande på mig samtidigt som han drog i ena mungipan )..är väldigt, du vet, lite ehh liten..”

Jag blev helt stum, vad menade han, vad det en komplimang eller påpekade han att jag var mager?

Han vände om till ett glatt humör och sa snabbt innan han tog sin fruga och gick: ”Asså, bra jobbat!”

Jag klämde ur mig ett ”Tack”, det var så konstigt hur han tittade på mig beklagande och synade mig med sin fru lojalt ståendes vid sin sida. Det var obehagligt och märkligt på samma gång.

Hela helgen har det bara cirkulerat märkliga människor omkring mig, eller är det jag som är märklig börjar jag undra! 

 

”Han hade inte pratat med henne på hela dagen, kanske beror också på att han sovit fram till eftermiddagen och inte velat kliva upp och gå ut. Minna satt och väntade, hon hade väntat sedan tidigt på morgon att få gå ut utanför lägenheten. De skulle ju köpa alla saker som saknades till resan och göra klart det sista så att de kunde flytta nu om två dagar. Alltid skulle allt göras i sista sekund och när det passade honom. Men det gör ingen skillnad om hon blir arg eller ledsen eller lägger sig på golvet och skriker han skulle inte lyfta ett ögonbryn.

Minna fixade klart det sista i lägenheten och hoppades på att de kunde gå och köpa de resterande sakerna i morgon istället.

Dagen efter var han på ett konstigt bra humör ända fram tills Minna sa att hon verkligen ville säga hejdå på riktigt till sina vänner. Det gick så otroligt snabbt och det följde samma mönster som tidigare. Han stannade upp, spände ögonen i henne, hotade henne, teg ”ihjäl” henne, ignorerade henne och sen till slut skickade hem henne och där fick hon sitta medan han försvann ut med sina kompisar.

”Snälla någon hjälp mig, kom och hämta mig, ta mig härifrån och bort från det här” sa hon tyst för sig själv.” Hon kände att allt mer och mer rann hennes liv ut i sanden, fanns inget kvar av henne. Hon var mager, kände sig värdelös och var helt orkeslös både fysiskt och psykiskt.

Samma dag som de skulle flytta kom han fram till Minna, gav henne en kram och sa att allt skulle lösa sig bara de ändrade på sig båda två eftersom hon var hans allt och de var menade att vara tillsammans. Flyttlasset gick av mot den nya destinationen och hoppas hoppas att allt blir bra nu som han lovat!!”

” Allt var packat och klart! Hon hade vinkat av sina vänner via sms eftersom det hade blivit ett himla liv när hon hade velat samla ihop alla för att ta ett par avskedsöl på en bar inne i stan. Minna stod själv bland all packning eftersom han hade stuckit ut med sina vänner för att säga hejdå med ett par öl.

Samma visa varje gång. Minna kände sig nedplattad och värdelös. Spelar ingen roll vad hon säger eller gör, en än gång satt hon ”inlåst” i den förbannade lägenheten och kunde inte ta sig någonstans eftersom han hotade med att hon skulle få problem. Hon hade i alla fall önskat sig att allt med resan skulle bli bra och att kanske finns det något slags hopp någonstans att saker och ting blir bättre.

Hennes föräldrar hade ringt ett par gånger, men hon hade inte orkat svara, hon visste innerst inne att de kände på sig att något var riktigt fel. Hur skulle hon förklara för dem när hon var så dålig på att ljuga? Hur skulle de reagera? Andnöden smög sig på och minnesbilder från den kvällen då han hade pucklat på mig henne så illa, spelades upp som på repeat, om och om igen, hon ruskade på huvudet för att försöka skaka av sig de hemska minnesbilderna som med jämna mellanrum återkom för att göra henne påmind. Varför försvinner de inte? Efter varje gång de kom tillbaka fick hon en sådan huvudvärk att hon blev tvungen att gå och lägga sig, hon sattes i ett apatiskt tillstånd med en kraftig huvudvärk som bara gick att sova bort. Det var plågsamt inombords och hon fick bara inte bort det. ”Kanske det är mitt straff för att jag inte har gjort som han sagt?”

Vid fem-tiden på morgonen stapplade han hem och luktade som ett fyllo. Hon hade legat och plågats av huvudvärken och andnöden ett bra tag, men för att slippa en konfrontation när han var påverkad så låtsades hon sova..som vanligt.”