Arkiv för september 2013

”Din förbannade jävel, plockar du bara fram mat till dig själv?!” skrek han åt henne där hon satt med den lilla mackan. Hon fattade ingenting. Han kan väl plocka fram en macka till sig själv, det behöver han väl ingen assistent till, tänkte hon. Hans blick hade svartnat på bara någon sekund och han var som förbytt.

Minna såg något blixtra förbi ansiktet så snabbt att hon av ren reflex ryggade tillbaka utan att tänka på vad som egentligen hände. Hon hörde en snabb smäll mot väggen precis bredvid hennes huvud. Hon tittade efter snabbt vad tusan det var som hade smällt till! På den gula väggen precis i ögonhöjd var det ett antal utspridda djupa små jack. Hon blev chockad av att se av vad. Hans nyckelknippa låg på golvet. Det var den han hade kastat mot hennes ansikte, men eftersom hon ryggat tillbaka så hade den inte träffat hennes ansikte utan träffade väggen istället.  Vad höll han på med? Hon kunde ju blivit blind om den träffat henne i ögonen! 

”De hade varit på en utflykt, vilken befrielse! Efter förra lediga helgens misslyckande så gjorde de äntligen något hon ville göra. Hon hade varit uppe tidigt och packat matsäck, handduk och badkläder. Men utflykten slutade inte som hon hade tänkt sig. Hennes bikiniöverdel hade satt sig lite på sniskan, inget som någon runt omkring lagt märke till, det var ju bara en barnfamilj och dem där. Han blev fruktansvärt förbannad och hade inte pratat mer med henne under hela utflykten. De åkte hem i tystnad. Hon hade gått ur bilen och gått raka vägen hem utan att vänta på honom, hon kände att hon blev riktigt arg över hans barnsliga beteende över bikiniöverdelen. Det var ju ingen som såg något. Hon satte sig i köket och tog fram en macka från matsäcken de hade haft med sig.  Hon hörde hur han smällde i ytterdörren när han kommit in i lägenheten. Hon fick en stor klump i magen, något kändes inte alls rätt.”

”Den dagen du träffar en kille så kommer han vara den rätte för dig” sa många av mina vänner när jag år efter år fortsatte att vara ensam utan ett förhållande.

Det var ju just det jag trodde att jag hade gjort när jag träffade honom där den dagen. Mannen i mitt liv. Jag behövde inte leta han bara kom till mig. Det måste varit ödet. Jag tror ju att allt sker av en orsak. Den här orsaken var att vi skulle träffas och leva lyckliga i alla våra dagar. Första gången vi sågs kollade jag mig nervöst runt omkring som om det var någon annan han ville åt egentligen och att jag kanske bara stod i vägen.

Så var det inte men jag var nog bara var en i mängden ändå tror jag, vem vet? jag kommer nog aldrig få svar på det eller på alla andra tusentals frågor som snurrar runt i huvudet. Skulle jag få ett svar så skulle det antingen bara vara en lögn eller så skulle det vändas på något sjukt sätt att bli mitt fel alltihop. Jag tänker inte gå med på det igen så då är det bättre att låta det vara.  

Kanske en dag träffar jag någon som är den där ”the one” på riktigt, som får en att känna en otrolig inre lycka! Jag menar den lyckan som man vill känna när man tror sig ha träffat den rätte. Den man ser en framtid och allt känns så naturligt med! Kanske jag får uppleva det igen, fast på riktigt. Eller så är det kanske menat att jag inte ska det men faktiskt så gör det ingenting. Jag har det oavsett väldigt bra som jag har det idag med min son och när jag ser på honom så vet jag att jag har tagit det absolut bästa beslutet någonsin! 

 

”Det kanske var en dålig idé att flytta ihop med honom så snabbt? De kände ju knappt varandra men å andra sidan var hon ju blixtförälskad så egentligen fanns det ingen anledning att inte leva tillsammans, hon ville inte missa en sekund utan honom. De gick ju så bra ihop på alla plan. Förutom att det var kanske lite väl mycket bråk, men det är väl normalt i ett förhållande? ”

 ”Minna var inte svartsjuk av sig på något sätt, fanns ingen anledning.  Man litar ju på den man är tillsammans med, förhållanden bygger ju på tillit och respekt. ”Du måste ändra på dig” sa han lite för många gånger när det uppstod bråk mellan dem. Hon förstod aldrig vad det var hon skulle ändra på. Hon klädde sig inte konstigt enligt henne själv, hon var snäll och kunde säga ifrån om det var något hon inte tyckte om. Varken hennes familj eller vänner hade någonsin klagat på hennes personlighet så hon återupprepade hans uppmaning många gånger efter varje bråk. Hon försökte rannsaka sig själv för att hitta det där felet som han aldrig sa var det var, men alltid påpekade.”