Så började jag ändå grubbla igen på allt som har hänt och händer. Jag avskyr när det kommer smygandes på mig när jag egentligen borde vara glad och har äntligen börjat komma vidare med allt. För ett par månader sedan tänkte och grubblade jag så mycket att jag började tappa allt! Jag rasade i vikt och var ständigt nervös och stressad över allt som hänt och hände så jag blev sjukskriven. Det var visserligen väldigt bra för att då fick jag lite tid för att återhämta mig, men samtidigt så fick det mig att tänka och grubbla ännu mer över att det hade gått så långt, för långt! Jag kände mig ledsen och väldigt ensam även fast jag hade folk runt omkring mig.
Jag ville heller inte att min son skulle få se hur ledsen jag var men det var nästan oundvikligt. Jag minns ett tillfälle då jag inte kunna hålla tårarna tillbaka och min son som nästan precis hade lärt sig att gå kommer framstapplandes och tittar förundrat på mig och sen tar sig fram och lägger sin lilla hand på mitt knä, då kan ju ingenting bli sämre utan bara bättre!
Kommenterat på Skilda.nu